Många frågar mig vad som hände med Bengtsson egentligen och varför han blev så dålig så fort. Jag vet inte säkert men jag kan gissa ungefär vad som hände.
Under förmiddagen på fredagen så jobbade jag hemifrån eftersom Bengan skrämde oss så ordentligt på torsdagkvällen och då ville jag såklart ha honom under uppsikt. På morgonen så var han i stort sett som vanligt, lite stel i kroppen vilket han brukade vara på morgonen men ville helt klart med ut på morgonpromenad och väl ute så travade han på i pigg takt och gjorde alla sina behov utan problem. Det enda jag märkte var att han var ovillig att gå in i porten, vilket jag tidigare mornar tolkat som om han ville fortsätta vara ute eftersom det äntligen börjar bli trevligare väder ute, han ville helst inte gå i trappen heller. Men när jag kom och gick bredvid honom så gick han ju upp för trappen även om han ville dra mot höger och den smala delen av trappen och jag fick styra undan honom så det skulle vara lättare att gå.
Väl inne igen så åt han frukost med god aptit och drack vatten till och sen la han sig på köksgolvet där morgonsolen lyste in, precis som vanligt. Lite stel i kroppenvar han förvisso, men ändå inte något jag skulle reagerat på om han inte varit så dålig kvällen innan. Jag ringde veterinären och bokade tid för hjärtundersökning på eftermiddagen och sen förflöt förmiddagen med att jag jobbade vid köksbordet och Bengtsson sov i solljustet. En ganska idyllisk förmiddag skulle man kunna säga, förutom att jag såklart var fortsatt orolig över hans tillstånd.
Vid halv elva så vaknade han till, kom fram till mig lite sådär lagomt uppfodrande och undrade om jag inte skulle se till att hitta på något. Men jag sa till honom att gå och lägga sig en stund till eftersom matte behövde jobba ett tag till. Han gick och drack vatten några gånger och sen kurade han ihop sig på köksmattan igen. När klockan var halv tolv så tog jag lunch och vi gick ut på en lunchrastning, visst var det lite långsamt nedför trappen men inte långsammare än vanligt och när vi väl var ute så travade han på som om inget hänt. Vi träffade grannen och deras tik som var ute och när jag pratade med honom så var Bengan precis som vanligt och blåste upp sig som bara den för den fina tjejen. Ingen skulle kunna tro att den här hunden var sjuk på något sätt!
Lite senare på eftermiddagen for vi så upp till Öjebyn för att kolla hjärtat och när vi gick till bilen var allt som vanligt och jag lyfte in honom i buren i bakluckan som vanligt. Väl framme 1 timma senare så ville han inte att jag skulle lyfta ut honom, tryckte sig bakåt men kunde ändå gå - om än lite stelt – in till veterinärstationen. Men nu kunde man tydligt märka att allt inte var som det skulle med honom. Han såg eländig ut och dreglade mycket, vilket såklart kan förklaras med att det säkert luktar speciellt hos veterinären och att han såklart hade ont.
När vi fick träffa veterinären så berättade jag precis vad som hänt den sista tiden och att vi tyckt att han betett sig lite märkligt under en tid. Han har ibland inte sett vart han har gått utan gått in i kofångare på parkerade bilar och tryckt sig efter väggar. Oftast har han dragit mot höger. Men vi började med att lyssna på hjärtat och veterinären sa på en gång att hjärtat är det inget fel på. Det slog precis som det skulle utan några som helst blåsljud eller andra oljud. Pulsen var också på lagom nivå, till skillnad mot för kvällen innan då den låg på 60. När jag frågade vad den normalt ska ligga på så svarade han att boxrar brukar ligga på ca 80-90 slag i minuten…. Då fick jag lite perspektiv på föregående kväll.
Nåväl hjärtat var friskt, däremot trodde han att felet satt i ryggen. Bengan var jättestel i hela ryggen och när han testade reflexerna i baktassarna så reagerade han inte alls på höger sida. Alltså fick vi röntga ryggen och mycket riktigt där såg vi att stackars Bengan hade grov spondylos mellan flera kotor. Ursch så dåligt samvete jag fick, nu föll ju så många bitar på plats om varför han betett sig som han gjort. Men ändå, tänk vad lite han har visat att han hade ont. Det ligger mycket i det man säger om att boxrar är så smärttåliga och inte visar tecken på smärta förrän det många gåner är för sent. 
Vi fick recept på smärtstillande och antiinflammatoriskt och även order om att ge honom glukosamin i kombination, om han skulle svara på den här behandlingen så trodde veterinären att han nog skulle kunna leva i 2-3 goda år till. Däremot så var han lite avvaktande och poängterade att det var kraftig spondylos och oroväckande att reflexerna var så dåliga. Men jag lämnade ändå veterinärstationen med en gnutta hopp om att vi skulle kunna få ha kvar Bengtsson hos oss ett tag till. Vi körde hem och jag åkte direkt till apoteket för att köpa medicin och glykosamin.
Sen var vi hemma och när jag skulle lyfta ur Bengan ur bilen så visade han med hela sin kropp att han verkligen inte ville att jag skulle lyfta ut honom. Men jag hade ju inget val, vi var ju tvungna att gå från bilen. När jag lyfter ned honom på marken så viker sig höger bakben på honom och han vacklar till. Jag blir såklart orolig, men tänker att det kanske beror på att han legat ihopkurad så länge i bilen, ca 1,5 timma, och att han varit lite stressad. Försökte uppmuntra honom och säga att ”kom igen nu vännen, vi ska bara gå o kissa lite sen får du vila”. Jag vänder bort blicken i någon sekund och när jag tittar tillbaka så står han där och kissar som en valp på alla fyra på parkeringen. Direkt därefter försöker han ta ett steg, vacklar in i bilen som står parkerad bredvid och sen viker sig hela bakdelen på honom och han ramlar ihop på asfalten. Min älskling har panik i blicken och försöker desperat komma upp igen. Nu förstår jag att det här är inte bra men jag försöker lugna honom och chocken gör att jag inte ens hinner bli rädd. Jag ringer efter Robban att han måste komma ned och hjälpa mig att bära upp Bengan, att han kollapsat på parkeringen. Under tiden som Robban är på väg ned så tömmer Bengtsson även tarmen där han ligger på parkeringen. Jag känner mig så jäkla hjälplös men ger honom iallafall en av de smärtstillande som jag just köpt åt honom.
Vi bär upp honom till lägenheten och väl hemma lägger vi honom i bädden för att han ska få vila. Han somnar i stort sett direkt och tycks sova relativt avslappnat, han sover i nästan en timma och vi börjar laga mat i köket, självfallet tittar vi till honom med jämna mellanrum och går och stryker honom över huvudet. Han verkar sova lugnt ända tills vi hör honom yla till av smärta och när vi rusar in i vardagsrummet ser vi hur han ligger i bädden och försöker komma upp men kroppen lyder honom inte. Han lyckas kasta sig ur bädden och sen tar jag honom i min famn och försöker lugna honom. Jag känner bara hur jag blir kall och börjar förstå att detta är inte, inte bra. Hans ögon far bak i huvudet och han krampar innan kroppen slappnar av och han blir helt slapp.
Vi ringer såklart till veterinären som säger att hon inte kan göra så mycket just nu om vi inte bestämt oss för att låta honom somna in, men hon tyckte vi skulle avvakta en stund och se om det inte blev en förbättring om någon timma. Jag var absolut inte redo att säga att nu är det slutet för min älskade vän så vi sa att vi skulle avvakta ett tag. Så där satt jag med min lilla, lilla vän i min famn och han var ändå inte kvar. Andningen var grund, ögonen helt borta och tungan hängde ut, men ändå slog hjärtat tappert på och han vägrade att ge upp.
Ett tag verkade han piggna till han tittade på mig och tycktes undra vad som hände, svansen slog två gånger och sen så fick han sitt andra krampanfall. Ögonen rullade upp i huvudet, andhämtningen gurglade och han krampade med kroppen. Då ringde jag veterinären och sa att hon fick komma och låta han somna in så han slipper plågas mer. När hans anfall var över den här gången sjönk kinderna in helt och hela kroppen tycktes liksom krympa. Min älskling hade redan lämnat oss även om det starka, modiga hjärtat vägrade att sluta slå och andningen fortsatte trots alla odds.
Veterinären kom och bekräftade bara det vi redan visste att allt hopp redan var ute. Bengtsson min älskade, älskade lilla boxerpojke fick somna in i min famn och världen blir inte densamma utan honom i den. En fantastisk hund som på något sätt lyckades charma alla han mötte har lämnat oss med bara våra minnen kvar. Jag kommer aldrig att glömma honom och jag är sååå tacksam över att jag fick förmånen att ha just honom som min första hund, min första boxer och min allra bästa vän under nästan 8 år. Han gav allt han hade och jag saknar honom mer än ord kan beskriva.
så blandas både sorg, smärta och varm kärlek inom mig. Jag är så otroligt glad att jag fick förmånen att lära känna en sån fantastisk hund som Bengan och att han kunde stanna kvar hos mig i nästan 8 år. Visst är alla hundar fantastiska i sig, men det är inte alla som charmar alla som kommer i deras väg. Bengtsson gjorde det och genom att vara sig själv så vann han garanterat över flera nya fan till rasen boxer. Jag vet då att han har trollbundit mig till denna underbara, livsglada, lite galna och helt enkelt enastående ras för resten av mitt liv.
